Spring i benen...

Från den dag jag kom hem till min människa så har jag tyckt om att busa och när vi är ute så älskar jag att göra en massa olika saker. Måste bara säga en sak, det låter inte bra när jag säger min människa, det är ju min matte jag pratar om. Ja det är så hon kallar sig, ”Kom till matte”, säger hon, ja hon säger en massa saker hela tiden, vi tycker om att prata med varandra. Jag är en väldigt bra lyssnare och visar tydligt att jag hör vad hon säger. Ibland kan det hända att hon höjer rösten lite när hon pratar med mig, hon borde väl förstå att jag inte alltid har tid att lyssna.

När jag liten då var det inte så lätt att springa eller klättra över saker minsann, mina ben var för korta. Men sen när jag växte till mig då var det full fart hela tiden. Jag kan faktiskt springa jätte fort, men jag erkänner, hararna dom springer faktiskt fortare.

 

 
 

Jag är väl inte till min fördel på alla foton, som på det här t ex. Jag hade så roligt för jag hittade ett dike med brunt vatten som luktade riktigt gott och det var så skönt att bada. Sen hörde jag matte höja sin röst ”Kom hit Totte, nu!” och tog jag i allt vad jag hade för att springa jätte fort tillbaka till henne. För jag lyssnar på vad hon säger.

 

 

Det går även bra att springa fort i vatten, det är lite jobbigare än att springa på land men gissa att det stänker om mig. Ibland behöver man vila när man badar och då kan man passa på att ge matte en puss, då blir hon glad.

 

 

 
 

Jag har en massa leksaker och min allra bästa favorit sak är min frisbee, jag har ju flera stycken men den blå är jätte bra. Den är inte gjord i plast utan i mjukt material så att jag inte gör mig illa när jag tar emot den. Matte förstår direkt vad som är på gång när jag kommer och lämnar den till henne.

 

 

Visst ser det proffsigt ut när jag tar den i luften, matte tycker att det här kortet är ett av dom bästa hon har.

 

 

Dessvärre kommer det inte att bli så många fler foton på mig när jag hoppar, matte säger att jag inte får göra det längre för jag måste vara rädd om mina leder nu när jag har blivit gammal. Hon säger att vi är så lika, ”vi känner oss som 25 år i knoppen men gammal i kroppen”, vet inte riktigt vad hon menar med det.

Vi är ett ekipage, matte och jag. Det kommer jag att berätta om nästa gång vi ses och hörs.